karroskarameller.blogg.se

Tom

Trädens löv börjar ändra färg. Det är ett tydligt tecken på att hösten är här. ÄNTLIGEN! Nu är det dags att gräva fram kängor och varma koftor. Som jag har längtat.

Idag har varit en jobbig dag. I alla fall rent känslomässigt. Jag känner mig tom, hjärnan är tömd på all energi och jag är glad att det är två dagar lediga framför oss.

Klockan ringde 05.30 i morse. Jag gick upp utan att tänka, gjorde mig i ordning, ladda kaffebryggaren och sedan löste jag av mannen. När vi båda var färdiga var det Lillemans tur. Planen var att lyfta honom från sängen till bilbarnstolen. Det gick nästan. Men han var glad och lite nyvaken på färden in. Regnet smattrade, det var fortfarande lite mörkt, en ruggig morgon. Det var dagen med stort D. Dags för MR undersökning.... V har inte haft några som helst tendenser till anfall sedan april så detta antar jag är sista steget i utredningen om epilepsi. I mina ögon är han frisk, i mina ögon behöver han ingen MR röntgen. Jag ogillade skarpt tanken på att utsätta honom för detta.

Vi blev omhändertagna av gulliga sköterskor som förberedde Lilleman. Klockan 8 var det dags att åka ner till narkosen. Där kom tårarna. Att se sitt barn försvinna bort genom narkos var otrevligt. På bara några sekunder blev hans kropp lealös och han lades ner på britsen som skulle ta honom till röntgen. Där lämnade vi honom. Jag ville vara med, ville inte lämna min son ensam i okända personers närvaro. Jag visste att han var i goda händer men i 60 minuter våndades jag över att jag inte var vid hans sida. Väntan var lång, trots en fika, väntan var fruktansvärd.

Tillslut kom narkosläkaren och hämtade oss. Han var klar. Allt hade gått bra. Lilla hjärtat låg och sov i sängen. Jag ville bara lyfta upp honom! Det tog cirka 30 minuter sen vaknade han. Där och då var allt som vanligt igen. Undersökningen var över och vi blev efter en timma utskrivna.

Nu är det en lång väntan på att få höra resultatet. Men det kommer jag inte tänka på.

En känslomässig start på denna vecka!